| Verksamheten | Information | Bonotron MIDI | Ljudmoduler | Förstärkare | Diverse | Begagnat | Elektronikmateriel |
Vi har avslutat företaget Bonotron HB.
Vi kommer ändå att fortsätta med service och reparationer
av våra egna produkter.
Vi säljer av diverse överbliven materiel och utrustning under flikerna
Diverse
och
Elektronikmateriel.
Bl. a. gamla radioapparater, Hi Fi utrustning, elektronikkomponenter,
mätinstrument och annan elektronikutrustning.
FRAKTER:
Vi ser helst att våra kunder lämnar och hämtar sina objekt
direkt hos oss.
Om kunden absolut inte har möjlighet till detta, vill vi att kunden skickar försändelsen som brev eller postpaket
med postnord, då postnord lämnar och hämtar direkt hos oss
med lantbrevbärare.
Vi varken hämtar hos eller kör ut till extern distributör!
Om kund ändå väljer att använda annan distributör än postnord, måste denne
lämna och hämta direkt hos oss!
Vi skickar inget utanför Sverige!
FRAKTKOSTNADER:
Vi tar ut kr 100,- i emballage & expeditionsavgift,
plus ordinarie frakt och portokostnader för varje enskild frakt.
BESÖK ENBART EFTER TIDSBOKNING!
Om du vill besöka oss, måste du kontakta oss och avtala
en tid, då vi inte har några allmänna besökstider!
KONTAKTINFORMATION:
Bonotron
Sylvia & Björn Rosander
Tavlan Gullbrandstorp 414
691 91 KARLSKOGA
Telefon: 073-721 07 00
E-post: info@bonotron.com
MIDI, En förkortning av: Musical Instrument Digital Interface, är en internationell standard
(protokoll) för digital seriekommunikation mellan elektroniska
musikinstrument. Med MIDI på ditt
dragspel, styr du alla på marknaden förekommande ljudmoduler, keyboards,
synthesizers, datorer mm. som har en MIDI ingång. Detta ger dig nya och spännande
dimensioner i musikens värld, och får ditt dragspel att låta som vilket eller
vilka instrument du vill. Med en avancerad ljudmodul med komp, kan du kan låta
som en hel orkester med trummor och komp. Styr du en dator, öppnar sig oanade möjligheter
att skapa musik, skriva ut noter och mycket mer.
MIDI för DRAGSPEL
HISTORIK
Elektriska dragspel
Så kallade "elektriska dragspel" eller
"orgeldragspel" har funnits sedan 1950-talet. Då var de stora, tunga,
dyra och relativt ovanliga. De var i regel stativmonterade på grund av vikten.
Ljudet var oftast av relativt dålig klass och påminde oftast om orgelljud
eller stråkljud, då ljudet alstrades av glimrör, som gav en ganska rå ton,
som filtrerades för att ge ett acceptabelt ljud. Eldragspelet utvecklades, och
redan på 60-talet fanns det kombinerade spel, d.v.s. vanliga, akustiska spel
med inbyggd elektronik. Detta blev möjligt då elektroniken blev mindre och
lättare, med transistor och IC-teknik. Det fanns modeller där all elektronik
var inbyggd i spelet, som då blev ganska tungt och klumpigt, samt modeller där
enbart elektroniken för tangentavläsningen var inbyggt i spelet, som då blev
betydligt lättare och smidigare. Tonalstringsdelen fanns då i en låda
bredvid, ansluten till spelet med en, ofta grov och otymplig kabel.
Orgeltillsatser
I början på 70-talet kom de första "orgeltillsatserna" för dragspel, där Bonotron, vad vi vet, var först ute, i alla fall kommersiellt i Sverige. En orgeltillsats kunde monteras på ett vanligt dragspel, och då fick man ett kombinerat eldragspel och vanligt dragspel. Fördelen med en sådan tillsats, var att man slapp att köpa ytterligare ett dragspel, utan man kunde komplettera sitt invanda dragspel utan att det blev speciellt mycket tyngre, till ett överkomligt pris. Själva den ljudalstrande elektroniken fanns i en låda bredvid, ansluten till spelet med en kabel. Bonotrons patenterade system gav ett högkvalitativt, mångkörigt orgelljud, med bara en kontakt per tangent i spelet. Bonotron-systemet var också relativt enkelt att installera i de flesta dragspel. Senare dök det upp flera system på marknaden, bland annat det finska WLM, som blev ganska populärt. Det fanns även tidigare enstaka, mera eller mindre "professionella" konstruktioner av orgeltillsatser, där tekniskt kunniga personer anpassade, bland annat, Hammondorglar till dragspel, där själva Hammondorgeln modifierades och kunde styras från någon form av kontaktsystem inbyggt i dragspelet.
MIDI
I mitten av 80-talet kom, den så kallade, MIDI-standarden. MIDI är en förkortning av Musical Instrument Digital Interface, vilket är engelska och betyder ungefärligt, fritt översatt, digital anpassning eller gränsyta mellan musikinstrument. Detta är ett så kallat "protokoll" eller beskrivning av de digitala signalerna, ettor och nollor, i standarden för överföring av digital information mellan musikinstrument. Dvs. att t.ex. tangentinformation kan utväxlas mellan keyboards, synthar, ljudmoduler samt även datorer. Ljudmodulerna kallades i början även för MIDI-expandrar, då dom användes för att utöka eller expandera ljudmöjligheterna på befintliga keyboards och synthar. Rent praktiskt innebar detta att man expanderade ett befintligt keyboard med en MIDI-expander för att utöka ljudmöjligheterna. MIDI-standarden utvecklas kontinuerligt och omfattar numera även styrning av ljus på scener mm.
Det fanns, en kortare tid, en analog standard för
kommunikation mellan monofona synthar, typ Moog synthesizer, där en elektrisk
spänningsnivå bestämde tonhöjden. "Interfacet" var konstruerad så
att en ökning av kontrollspänningen med en volt motsvarade en oktav i
tonhöjd.
DRAGSPELS-MIDI
MIDI-standarden var en idealisk lösning för elektronik i
dragspel. Man behövde inte längre integrera ljuddelen med dragspelet. Genom
att konstruera lämplig elektronik, som skickar ut dragspelstangenternas
MIDI-kod, kunde man utnyttja befintliga keyboards, synthar eller ljudmoduler som
tonalstringsenheter. Elektroniken benämns ofta MIDI-interface, MIDI-controller
eller bara dragspels-MIDI. Denna elektronik har många fördelar. Man kan, som
nybörjare, köpa en enkel, billig ljudmodul och byta upp sig senare till en
mera avancerad ljudmodul, utan att behöva byta dragspel eller göra nya ingrepp
i dragspelet, då det redan utrustats med MIDI, och därigenom kan kommunicera
med alla moderna keyboards mm som har en MIDI-ingång. Det går även att
använda en dator med ljudkort som ljudkälla. Med en dator med lämplig
programvara, kan man få ytterligare möjligheter att arrangera och komponera
musik samt även skriva ut noter.
ELEKTRONIKEN
Elektronikdelen, som byggs in i dragspelet, består oftast av
en så kallad enchipsdator, en integrerad krets, som antingen avkodar
tangenternas kontaktfjädrar direkt, som då ligger i en så kallad matris,
eller via yttre IC-kretsar, som har en ingång för varje tangent, kallade för
shiftregister. Detta är de två vanligaste sätten att avkoda eller läsa av
tangenterna.
Avkodning med MATRIS
På datorn används, i Bonotrons fall, sex utgångar och 12 ingångar för avkodning av tangenterna. En utgång för varje oktav, som skickar ut en digital signal av ettor och nollor, och en ingång för varje ton i en oktav, som känner av utgångarnas signaler. Dessa ligger ordnade i ett "tänkt" nät av ledare, eller en så kallad matris, där oktavutgångarnas ledare, kallade oktavlinor, ligger ordnade horisontellt och toningångarnas ledare, kallade tonlinor, ligger ordnade vertikalt. Det placeras en kontaktfjäder mellan var och en av de korsande oktav och tonlinorna, i nätet, som påverkas mekaniskt av tangenterna. Det vill säga att då en tangent trycks, uppstår ledande förbindelse mellan en oktavlina och en tonlina. Datorn känner då vilken oktavutgång och toningång som förbundits, och skickar ut MIDI-kod för rätt ton i rätt oktav. Fyra oktavlinor används på diskantsidan, en för varje oktav på diskanten, och två på bassidan, en för de 12 bastonerna och en för de 12 ackordstonerna. Detta innebär att man får 48 toner i diskanten och 24 toner i bas och ackord. Det är mest praktiskt att dela upp in och utgångarna oktavvis, detta underlättar installationen och förståelsen. Vissa tillverkare delar upp toner och oktaver på en 8 gånger 8 matris, detta fungerar i princip lika bra, men innebär mera tankemöda vid installationen, då flera tangenter, eller toner, delar på samma tonlina. De italienska fabrikaten är oftast uppdelade i en, så kallad, 8 gånger 8 matris. Italienarna är de största på MIDI och övrig dragspelselektronik och inte bara på vanliga dragspel. I Sverige är däremot Bonotron det mest utbredda systemet, med mängder av användare.
Avkodning med SKIFTREGISTER
Ett skiftregister har flera parallella ingångar samt en
seriell ingång, en seriell utgång och en ingång för klocksignalen. Ett
system med skiftregister är uppbyggt så att alla tangentkontakter ansluts till
var sin ingång på en kedja av skiftregister. De vanligaste har åtta ingångar
per IC-krets, vilket innebär att ett normalt dragspel med 46 toner i diskanten
och 24 toner i bas och ackord, behöver nio stycken skiftregisterkretsar.
Fördelen med skiftregister är att dessa kan placeras på samma kretskort som
tangentkontakterna, vilket ger minimalt kopplingsarbete vid installationen.
Avläsningen av skiftregistren görs med hjälp av klockpulser som
"klockar" eller "skiftar" fram en läspuls genom
registerkedjan. Vid varje enskilt register (tangentkontakt) där en tangent
tryckts, når läspulsen en datalina kopplat till en ingång på datorn. Datorn
vet hur många klockpulser som skickats ut då signalen når dataingången, och
kan därigenom bestämma vilken tangent som tryckts och slutligen skicka ut Midikoden
för den aktuella tonen. Avläsningen av varje tangent görs ca 100
gånger i sekunden.
TANGENTKONTAKTERNA
Ovan har nämnts kontaktfjädrar som tangentkontakter. Dessa har använts, i olika former, sedan de elektroniska musikinstrumentens barndom. Nackdelen med dessa är, trots beläggning av silver eller till och med guld, uppstår förr eller senare kontaktproblem. Dvs. att det inte blir elektrisk förbindelse på grund av smuts eller oxid, orsakad av fukt eller andra föroreningar i den omgivande luften. Fördelen har varit ett förhållandevis lågt pris.
Under senare år har tillkommit flera alternativ till de mekaniska kontaktfjädrarna, varav kan nämnas att optiska och magnetiska sensorer har sjunkit i pris och har därigenom blivit de mest realistiska alternativen till mekaniska kontakter.
Optisk avläsning av tangenterna
Med hjälp av lampa eller lysdiod samt ett fotomotstånd, en fotodiod eller en fototransistor, kan man åstadkomma en säker kontaktfunktion. Genom att placera lysdioden på ena sidan av, till exempel, tangentens arm och fototransistorn på andra sidan, kan man känna av om en tangent har tryckts. Detta går till så att då tangenten inte trycks, skuggar armen ljuset från lysdioden så att det inte når fototransistorn, och när tangenten trycks, ändras armens läge, och ljuset träffar fototransistorn. Fototransistorn ger signal och datorn känner av, via matris eller shiftregistersystem, att tangenten tryckts. Det optiska systemet är säkert, men kan vara lite klumpigt och svårt att placera, det kan även påverkas om det utsätts för mycket smuts och damm, som dämpar ljusflödet.
Magnetisk avläsning av tangenterna
Med hjälp av magneter och magnetsensorer, så kallade hallelement, kan man åstadkomma ett mycket säkert kontaktsystem. Genom att placera magneter på lämpligt ställe på tangenterna eller tangenternas mekanik, och sedan placera magnetsensorer så att den påverkas av magnetfältet då tangenterna trycks, aktiveras transistorn i de aktuella sensorerna och förbinder aktuella ledare i matrisen eller aktuella utgångar från shiftregistren till datorn, som i sin tur skickar ut midisignal för aktuella tangenter. Om installationen av magneter och sensorer är välgjort, får man ett mycket säkert system, helt okänsligt för fukt, smuts och oxidation.
Det finns även en annan form av magnetiska kontakter, såkallade glasrörskontakter, där kontaktfjädrar placerats i ett lufttät glasrör. Kontaktfjädrarna är magnetiskt ledande, och då de placeras i ett magnetfält, dras kontakterna ihop och ger elektrisk förbindelse. Glasrörskontakterna ger en bra kontaktfunktion och är okänsliga för fukt och smuts. Nackdelen är att de kan vara svåra att placera, då de är betydligt större än magnetsensorer. Glasrörskontakterna är oftast mycket dyrare än magnetsensorerna. De är även känsliga för mekanisk påverkan och går därför lätt sönder. De måste hanteras ytterst försiktigt, vid inlödning, så att glasröret inte spricker.
LJUDMODULER & KEYBOARDS
Från dragspelet skickas MIDI-signalen till den ljudalstrande enheten via en, så kallad, MIDI-kabel. Den ljudalstrande delen kan vara ett keyboard, en synthesizer, en ljudmodul eller en dator. Det gemensamma med dessa, är att dom kan ta emot den MIDI-kod som skickas, från till exempel ett dragspel med MIDI, och omvandla koden till ljud motsvarande de, på dragspelet, spelade tangenterna. Vilken typ av instrumentljud som låter, bestämmer du själv, genom inställningen på ljudmodulen eller keyboardet som används. Det går bra att använda ett keyboard som ljudkälla, men på grund av att en ljudmodul oftast är betydligt mindre och lättare än ett keyboard, är det mest praktiskt att använda en ljudmodul. Däremot om någon annan i familjen spelar keyboard och du själv dragspel med MIDI, kan det vara ekonomiskt att "dela" på ett keyboard. På de, lite äldre, enklaste ljudmodulerna kan ljudvalet göras med en enkel knapptryckning. Däremot på de nyare, mera avancerade ljudmodulerna, kan det behövas en hel del tryckningar eller programmering innan man får fram de önskade tonerna. För att snabbare kunna välja ljud och övriga inställningar, kan man programmera så kallade "patcher" eller "registreringar", där man sparar de inställningar som man vill använda vid ett speciellt tillfälle, i ett speciellt minne. Detta kan man sedan få fram med en eller ett fåtal knapptryckningar. På detta sätt kan man spara färdiga inställningar av ljud, för både diskant, bas, ackord och ackompanjemang. De flesta ljudmoduler är även utrustade med en ackompanjemangsdel. Det innebär att du kan spela med trummor, komp och bakgrundsmelodislingor som styrs med ackordsbasarna. Hur man programmerar eller ställer in ljud och komp, variera mycket mellan de olika fabrikaten. Att man lärt sig en ljudmodul, betyder inte att man utan vidare behärskar en av ett annat fabrikat.
Vanligt förekommande LJUDMODULER
Vanligt förekommande, lite äldre, ljudmoduler som används till dragspel idag, är Solton MS-4 och MS-40 samt Roland RA-90. Roland RA-90 var en mycket populär modul i början på 90-talet, och används fortfarande av många. GEM's modeller, WS och WK, används också av många dragspelare. Några ljudmoduler, som är lätta att lära sig, är de tidiga ORLA modellerna, samt ELKA's och Technics tidiga modeller. Dessa var tidigare relativt vanligt förekommande och bör finnas att komma över, på begagnatmarknaden, för några tusenlappar. Någon av dessa kan vara ett prisvärt alternativ för en nybörjare, utan allt för höga krav på ljudkvalitet och komp.
Nyare LJUDMODULER
Bland de nyare, mera avancerade ljudmodulerna, kan nämnas KETRON, efterföljaren till SOLTON. Modellerna X4, XD3 samt den senaste SD3, erbjuder möjligheter som bör passa de flesta. XD3 och SD3 kan utrustas med vocoder och hårddisk. Med vocoder kan man sjunga i kör med sig själv, och på hårddisken kan man spara alla registreringar, programmeringar och övrigt som man skapar själv, i modulen. Det finns även en hel del ytterligare komp, ljud och MIDI-filer att köpa till, på diskett, om det inte räcker med det som finns med som standard. En MIDI-fil, också kallad "song-file", är en färdig inspelad musikfil som kan spelas upp i modulen. Man kan koppla bort melodistämman och spela den själv, eller koppla bort kompet om man väljer att spela det manuellt.
Det finns i övrigt många olika fabrikat och modeller på ljudmoduler, till exempel KORG, ORLA, Roland, Yamaha, Technics med flera. Vi, på Bonotron, har mest erfarenheter av SOLTON eller KETRON, som den heter i dag, och tycker den verkar relativt lättskött och har mycket hög kvalitet på ljud och komp. Det är naturligtvis du själv, som musikant, som skall använda modulen och bör därför själv prova olika alternativ med avseende på användarvänlighet och ljudkvalitet. Det är, sist men inte minst, viktigt att man använder en ljudanläggning som ger rättvisa åt ljuden i modulerna.
| Verksamheten | Information | Bonotron MIDI | Ljudmoduler | Förstärkare | Diverse | Begagnat | Elektronikmateriel |